Säga vad man vill om miljonprogramsområdena, men de har vissa kvaliteter som varar länge. Renoverings- och ombyggnadsprojekt visar att stomkonstruktionerna i flertalet fall står pall och dessutom erbjuder funktionella planlösningar.
En annan framträdande kvalitet är tillgången på generösa gröna omgivningar i form av bostadsgårdar och park- och naturmark.
Om miljonprogramsområden förtätas kan en stor del av miljökvaliteterna gå förlorade. Sett i ett större perspektiv är det inte flerbostadsbebyggelsen som lägger beslag på merparten av markarealen.
Av den areal i Sverige som upptas av permanenta bostäder svarar småhus för 92,6 procent och flerbostadshus för endast 7,4 procent (SCB 2015), trots att runt hälften av antalet bostäder finns i flerbostadshusen (SCB 2019).
– Är det då flerbostadshusområdenas grönområden som ska bebyggas, trots att invånarna där redan bor ”mera trångt”, frågar sig Eva Kristensson, tidigare forskare vid institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU i Alnarp.
Tillgänglig area
År 2003 publicerade Eva Kristensson doktorsavhandlingen ”Rymlighetens betydelse.
En undersökning av rymlighet i bostadsgårdens kontext”. Avhandlingen satte fingret på frågan om betydelsen av utrymmen kring bostadshuset. En rymlig bostadsgård gav möjlighet för utemiljön att klä sig i alla dess roller. På det sättet var storleken på den tillgängliga arean en kvalitet i sig.
Frågorna kring rymlighet i utemiljön är ännu mer aktuella idag än för tjugo år sedan. Detta för att vi nu lever i en tid av förtätning, som tillämpas både i städernas centrala delar och i mer perifera områden. Även nya stadsdelar i rena ytterområden planeras ibland med stenstadens kvartersstruktur och täthet som ideal.
Under 1970-talet utvecklades statliga riktlinjer om hur mycket grönyta som skulle finnas i bostadens nära grannskap, och som innebar 100 kvadratmeter för 100 kvadratmeter lägenhetsyta.
Under 1990-talet utförde Eva Kristensson omfattande intervjuundersökningar med boende, i tre områden från miljonprogramsåren och i tre områden byggda i början av 1990-talet.
Frågorna handlade om bostadsgården och hur den användes av dess invånare.
Vad är då en bostadsgård? Vad skiljer den från andra gröna stadsrum?
Det generella svaret är att det bostadsnära läget och den kollektiva karaktären – att gården är ett för de boende gemensamt uterum – särskiljer bostadsgården. I de tre förstnämnda områdena erbjöd bostadsgårdarna mellan 40 och 70 kvadratmeter mark per lägenhet. För de sistnämnda var dessa siffror mellan 16 och 25 kvadratmeter per lägenhet.
– Utifrån vad de boende berättade om gårdens kvaliteter och brist på kvaliteter, kunde man utskilja fyra olika roller hos bostadsgården. Gårdens roller definierades därmed utifrån deras användare, berättar Eva Kristensson:
1/Bostadsnära uterum. En bostadsgård vidgar lägenhetens yta och blir till ett förlängt vardagsrum.
2/Lekmiljö. Gården är mycket viktig för barn och ska passa för både små och större barn.
3/Mötesplats. Gården är en av grannskapets viktigaste mötesplatser.
4/Utsikt. Även de boende som inte använder gården uppskattar fin utsikt från fönster och balkonger
Två huvudtyper av gårdar
Miljonprogramområdenas rymliga gårdar benämns folkhemsgårdar medan nittiotalsgårdarna benämns innerstadsgårdar. Det var efterkrigstidens folkhemsideal som formade miljonprogrammet. De sociala ambitionerna omfattade bland annat att även boende i hyreshus skulle ha tillgång till grönytor.
Eva Kristenssons forskning visade att tillräckligt med area är en förutsättning för att bostadsgården ska uppfylla sina fyra roller.
– Efter miljonprogramsperioden gav postmoderna ideal nya förebilder för stadsbyggandet då man återgick till tät bebyggelse och slutna kvarter, ofta med mindre bostadsgårdar omgärdade av högre hus än tidigare. Planerare och arkitekter glömde bort bostadsgårdens viktiga roller. Det traditionellt stadslika fick i stället råda, och har fortfarande stort inflytande på det nya som byggs, menar Eva Kristensson.
Så varför har det blivit så att bostadsgårdens funktioner och kvaliteter fått ett allt mindre utrymme i planeringen?
Ett decentraliserat beslutfattande har lett till lagar och regelverk som saknar normer formulerade i detaljerade anvisningar och krav uttryckta i siffror. Efter 1987 års PBL är planfrågorna ”delegerade” till kommuner och byggbranschen. Att förtäta och bygga tätt utgör idag axiom för aktörerna. Ofta anges miljöskäl – exempelvis mindre transportbehov – som argument.
– Kommunerna, som nu fått detta ansvar, borde utveckla en lokal policy för kvalitetsfrågorna för den bostadsnära utemiljön på tomtmark. De flesta kommuner har upprättat grönyteplaner, men dessa gäller i första hand för den offentliga grönskan på allmän platsmark. Kommunerna borde också ge riktlinjer för den bostadsanknutna grönskan, den omfattande del av stadens grönska som ligger inom tomtmark, säger Eva Kristensson.
– Det är viktigt att utmana dagens förtätningstrend. Jag tror att staten borde ta tillbaka en del av ansvaret och se över behovet av normer. Här kunde också Boverket få en viktig roll genom att lyfta frågan och inspirera kommunerna, avslutar Eva Kristensson.
Kommunerna har en mycket viktig roll, liksom byggherrarna. Det gäller att ta tillvara och förvalta den kunskap som finns.
Bostadsgårdens och i övrigt den gröna närmiljöns betydelse borde också få ökad status i landets arkitektutbildningar.
Avhandlingen sammanfattas i skriften ”Bostadsgården, vardagsrum, lekplats, mötesplats och utsikt” utgiven av Formas 2007. Skriften innehåller även råd till planerare och arkitekter.
