Hur är läget Ivana Kildsgaard, moderator för konferensen Kulturbyggnader 2.0 den 25 oktober i Stockholm?
– Bara fint här, nyss hemkommen från semester och håller på att ställa om från fritid till jobb. Jag ser verkligen fram emot konferensen där vi step-by-step ska gå igenom ett strategiskt viktigt område inom samhällsbyggandet. För det som vi redan byggt och i synnerhet det vi benämner kulturhistoriska byggnader, är viktiga för oss. Nu och de kommande decennierna.
Vad kan deltagarna förvänta sig?’
– Det är ingen nyhet att många runtom i Sverige funderar över hur vi kan transformera, uppgradera och inkludera våra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det ska därför bli både inspirerande och intressant att lyssna till alla talare – och det hoppas jag deltagarna också tycker! Det är också väldigt intressant att konferensen kan visa upp internationellt inslag via representanter från Realdania By & Byg i Danmark visar upp ett högintressant arbete med att minska klimatpåverkan från större bestånd med befintliga byggnader.
Ambitionen är att ge deltagarna mer kunskap om processer?
– Ja, goda exempel eller case som vi får lyssna på kan ge vägledning till alla som förvaltar kulturbyggnader. Men vi kommer också att få en bild av hur stora aktörer som Statens Fastighetsverk hanterar sina omfattande bestånd och hur den nationella politiken agerar via statssekreterare Karin Svanborg Sjövall. Omfattningen utgör den nationella spelplanen och det ger oss alla en uppfattning om hur stort det gemensamma uppdraget att vårda våra kulturbyggnader är i Sverige.
Men det finns också konflikter mellan att bygga nytt och bevara?
– Absolut, samhället och politiken trycker på för att i allt högre utsträckning bevara, men samtidigt förstärks rivningskulturen av flera olika företeelser såsom möjligheter till finansiering och trycket från att nå höga scores via certifieringssystem. Det ÄR en svår avvägning hos inte minst fastighetsägare. Vi hoppas under dagen kunna synliggöra dessa målkonflikter – inte minst via intressanta samtal i den avslutande paneldiskussionen.
Glömmer vi ibland att även 1960- och 70-talens byggnader från ”Miljonprogramsepoken” kan vara kulturellt värdefulla?
– I allra högsta grad. De speglar en tidsepok, och här känns det mindre okänsligt eller snarare mer legitimt att ropa ”grävskopa”. Men det finns varsamma och smarta sätt att med moderna metoder genomföra en transformation som leder till hållbara resultat och en inkludering i det gröna samhälle vi bygger de kommande åren. Det mest hållbara är förstås att inte bygga alls. Men det är lika sant att nyttja det redan byggda är mer hållbart än att bygga nytt.
Avslutningsvis, vilka är dina förväntningar inför konferensen Ivana?
– Det är min förhoppning om att konferensen kan inspirera branschen att behandla alla byggnader som man gör med kulturbyggnader, dvs med respekt, varsamhet och omsorg. Se på potentialen i sin helhet innan omfattande ändringar och rivning görs. Det skulle både bidra till att våra städers identitet stärks, vår arkitekturarv bevaras och att klimatavtrycket från ombyggnationer och rivningar sänks.
Foto: Lena Lindell
