Text: Carolina Larsson, vd Swedisol
Bygg- och fastighetssektorn bär en av Sveriges största klimatutmaningar. Den står för en betydande del av både Sveriges energianvändning, avfall och växthusgasutsläpp. För att klara utmaningen krävs ett helhetsgrepp under byggnadens hela livslängd.
Därför är det oroväckande att Boverket väntas föreslå att klimatberäkningar på byggnader bara ska begränsas till utsläpp kopplade till byggskedet. Med ett sådant snävt fokus riskerar Sverige att införa regler som missar en stor klimatnytta och motverkar både energieffektivisering och cirkularitet.
Genom att medvetet avgränsa klimatdeklarationernas gränsvärden till byggskedet bortser Boverket från den klimatpåverkan som uppstår i bruksskedet och slutskedet. Detta är inte bara en avvikelse från europeisk standard utan också en allvarlig felbedömning.
Vi ser tre stora värden som samhället går miste om utifall gränsvärdena begränsas till bara byggskedet:
Energieffektivitet. De gränsvärden som nu föreslås riskerar att direkt straffa de lösningar som på riktigt sänker energianvändningen över byggnadens hela livslängd. Det blir bakvänd klimatpolitik. Snäva gränsvärden riskerar försvaga incitamenten för energieffektiva lösningar som i praktiken gör stor skillnad över en byggnads livslängd.
God samhällsekonomi. Nyproduktion ger oss en unik möjlighet att bygga energieffektivt från start – och därmed undvika dyra och svårgenomförda åtgärder i efterhand. För befintlig bebyggelse har analyser, bland annat i studien Grön Logik (2021), visat att samhällsekonomiskt lönsamma energieffektiviseringsåtgärder kan spara uppåt 53 TWh per år till 2045, motsvarande en ackumulerad vinst på omkring 866 miljarder kronor. Om den potentialen finns i det redan byggda beståndet blir vinsten ännu större om vi säkerställer att nyproduktionen byggs med låg energianvändning och långsiktiga materialval från början. Genom att styra mot byggnader som håller nere driftkostnaderna och bidrar till ett robust energisystem stärker vi både hushållens ekonomi och Sveriges konkurrenskraft. Snäva gränsvärden som bara fokuserar på byggskedet riskerar däremot att låsa in oss i framtida kostnader och onödigt hög energianvändning under decennier framåt. Dessutom är risken att man bortser från möjligheten till passiva lösningar som inte kräver underhåll till förmån för aktiva lösningar.
Cirkularitet. Bristen på ett helhetsperspektiv motverkar cirkularitet och långsiktig hållbarhet. En byggnads klimatpåverkan och hållbarhetsprestanda när den ska demonteras beror till stor del på utformning och materialval.
EU har tydliga mål om minskad energianvändning och ökad cirkularitet. Att Sverige då väljer en modell som ensidigt fokuserar på byggskedet innebär att vi får svårare att nå de målen. Lösningar som innebär något högre utsläpp vid tillverkning men ger betydligt lägre påverkan under hela brukstiden osynliggörs helt. Det är både kortsiktigt och kontraproduktivt.
Samtidigt går våra grannländer före. Danmark har redan infört lagstadgade gränsvärden för klimatpåverkan som omfattar hela livscykeln för byggnader över 1 000 m², och från 2025 även för mindre byggnader. Finland ligger också längre fram. Att Sverige nöjer sig med en miniminivå är riskerar att skada både vår innovationskraft och konkurrenskraft i jämförelse med våra grannar.
Att sätta klimatkrav enbart på byggskedet är som att köpa ett hus och bara titta på priset på kontraktet och sedan blunda för alla räkningar för uppvärmning, drift och underhåll. Ingen husägare skulle resonera så. Varför ska staten göra det när det gäller klimatet?
Om vi menar allvar med klimatomställningen måste vi styra mot byggnader som håller över lång tid, kan återbrukas och använder energin effektivt. Allt annat är att blunda för verkligheten och skjuta över kostnaden till framtida generationer.
