Den gröna industriella omställningen i Sverige kräver offentliga investeringar i miljardklassen – ofta innan det är klart om företagsplanerna blir verklighet. I den nya SNS-rapporten Risker i den gröna omställningen av nationalekonomen Sofia Lundberg varnas för att kommuner och regioner, främst i Västerbotten och Norrbotten, bär oproportionerligt stora risker.
De omfattande planerade industriinvesteringarna i norra Sverige under kommande decennier bygger på att det sker stora kommunala och regionala investeringar i bland annat infrastruktur, bostäder och skolor – trots osäkerhet kring realismen i företagens investeringar.
I Risker i den gröna omställningen visar Lundberg att kommuner med låg skuldsättning tenderar att investera mer i industrins omställning, snarare än de kommuner som egentligen har lägst riskprofil. Hon pekar också på de risker som finns med att basera offentliga stöd på företagsplaner och löften som kan spricka.
– Offentliga stöd måste utgå från samhällsekonomisk nytta, inte företagens löften. Northvolts utveckling är en påminnelse om att även projekt med de bästa av intentioner kan möta allvarliga hinder. När projekt misslyckas riskerar skattemedel att gå förlorade och den lokala acceptens för framtida mer kommersiellt gångbara industriprojekt kan minska, säger Sofia Lundberg, professor i nationalekonomi vid Umeå universitet.
Underlaget bygger på djupintervjuer med ledande kommunföreträdare och en analys av riskfördelningen mellan företag, kommuner, regioner och staten. Författaren menar att de kommersiella riskerna – de medel som investeras mot förväntad avkastning – bör bäras mer av företagen, medan systemrisker, exempelvis utformningen av elförsörjning och näringsstruktur, bör bäras framför allt av staten och EU.
– Kommunerna går i dag före med miljardinvesteringar, men utan garantier. Hela samhället tjänar på minskade klimatutsläpp, men av de offentliga aktörerna har staten och EU störst ekonomisk nytta av den. Det är viktigt för legitimitet i omställningen och dess hastighet att de som kan dra störst ekonomisk nytta av en satsning också bär de största riskerna. Klimatfrågan kan inte lösas lokalt, avslutar Sofia Lundberg.
Rapportförfattarens policyrekommendationer:
Risker bör fördelas efter aktörernas roll och kapacitet – den aktör som kan dra störst nytta av en industrisatsning bör bära den största risken och kostnaden. Kommersiella risker bör tas av företagen och systemrisker av staten eller EU.
Staten bör inta en samordnande roll för koordinering av kompetenser, erfarenheter och beslutsprocesser för alla de offentliga nivåerna.
Offentliga stöd bör baseras på samhällsnytta – inte på företagsplaner eller löften.
Ett tydligt nationellt ansvar för infrastrukturinvesteringar, exempelvis i väg- och järnvägsnät, behövs för att möjliggöra industriell omställning.
Mer transparens och bättre analys av industristöd krävs för att säkra legitimitet och effektiv resursanvändning.
Bild: Mohamed Hassan
