Text: Christoffer Winquist, VD och medgrundare av Groundhawk
Varje timme grävs en underjordisk infrastrukturkabel av någonstans i Sverige. Det har blivit en kostsam och frustrerande rutin, något vi nästan har accepterat som en oundviklig del av att uppgradera våra gator och vägar. Men den verkliga notan för att gräva i blindo är mycket högre än de flesta inser. De direkta reparationskostnaderna är bara toppen av isberget.
En omfattande studie av forskare vid University of Birmingham (”Cost Estimation of Utility Strikes”) undersökte de faktiska konsekvenserna av skadade underjordiska kablar och nätverk. Resultaten är slående. Den totala socioekonomiska kostnaden, när man väger in de ekonomiska förlusterna för lokala butiker, trafikinfarkter, strömavbrott och utryckningar för räddningstjänst, är i genomsnitt 29 gånger högre än kostnaden för att fysiskt reparera kabeln.
Enligt Ledningskollen kostar grävskador på kablar, rör och annan underjordisk infrastruktur det svenska samhället hundratals miljoner kronor varje år i direkta kostnader. När de bredare socioekonomiska effekterna som identifierats av internationell forskning räknas in, kan den totala kostnaden mycket väl uppgå till väl över en miljard kronor årligen. Det är en dold skatt på bristande framförhållning, och det är hög tid att vi slutar betala den.
I åratal har debatten kretsat kring föråldrade databaser eller Ledningskollens tillförlitlighet. Men det är att missa poängen. Problemet är inte systemen i sig, utan två konkreta misslyckanden: vi kartlägger inte kablar med centimeterexakthet medan schaktet faktiskt är öppet, och vi misslyckas med att sätta rätt digitala verktyg i händerna på grävmaskinisterna när skopan möter marken.
Dessa brister förstärks av tempot i modern infrastrukturutbyggnad, där kontinuerliga projekt för ledningsutbyggnad är utformade för att gå snabbt och hålla igång. När arbetslag lägger kabel enligt snäva tidsscheman är det ofta inte ett realistiskt alternativ att stanna upp och vänta på att mättekniker ska komma till platsen och dokumentera ett öppet schakt.
Om nyinstallerad infrastruktur inte kartläggs digitalt med centimeterexakthet medan schaktet är öppet, går den möjligheten förlorad. Resultatet blir att ytterligare en sektion läggs till i nätverket utan exakta positionsdata, vilket gör att en snabb utbyggnad blir en dold ansvarsbörda för varje grävlag som följer. Grundorsaken är inte byggtakten, det är avsaknaden av precisa digitala verktyg vid själva grävplatsen.
Ett annat förslag som ofta lyfts i infrastrukturdebatter är att ta fram ett centraliserat, nationellt och detaljerat register. Men i dagens geopolitiska klimat väcker en statlig databas som samlar de exakta koordinaterna för ett lands infrastruktur legitima frågor kring säkerhet. Ett sådant register skulle kunna bli ett mål för cyberattacker. Vid en hackerattack skulle i teorin ritningarna för hela Sveriges energi- och kommunikationsinfrastruktur ligga vidöppna för fientliga makter.
Ledningskollens modell, där data stannar hos de enskilda nätägarna, upprätthåller en viktig princip. Vad som behövs är inte en ny nationell databas, utan en säker digital bro mellan nätägarna och de arbetslag som arbetar på plats.
Svaret ligger i en säker digital ledningsanvisning vid grävplatsen – en modell där en betrodd mellanhand sitter mellan nätägarnas databaser och arbetslaget på plats, utan att någonsin lagra känsliga data centralt. En entreprenör ritar helt enkelt en polygon på en skärm för att markera sitt aktiva arbetsområde, till exempel ett schakt som är tio meter brett och två kilometer långt. Systemet hämtar tillfälligt högupplösta data direkt från de berörda nätägarnas databaser och visualiserar kablarna med centimeterexakthet på en handhållen enhet. När projektet är avslutat raderas data. Ingen central lagring, ingen säkerhetsrisk.
En nyligen genomförd demonstration i Karlstad, ledd av infrastrukturdataföretaget Eningo tillsammans med Groundhawk, visade exakt hur det fungerar i praktiken. Genom att ”streama” nätverksdata direkt till ett fältverktyg visualiserades underjordiska kablar med tio centimeters precision. Grävlaget kunde arbeta snabbt och säkert. Ingen väntan på en separat tekniker från varje nätägare, ingen spraymålning på asfalten, inget gissande om var ledningarna låg.
Detta praktiska exempel pekar också på en bredare förändring i hur fältdokumentationsverktyg utvecklas. System som används på plats för att registrera och visa underjordisk infrastruktur blir alltmer kapabla att ta emot och integrera den här typen av precisionsdata i realtid. Det innebär att arbetsflödet från nätägarens databas till det aktiva grävlaget kan vara kontinuerligt, exakt och säkert, utan någon enskild sårbar punkt eller centraliserad sårbarhet.
För att implementera detta där det behövs har vi inte råd att vänta på långsamma politiska processer. Regeringen arbetar för närvarande med hur EU:s gigabitinfrastrukturakt ska genomföras i svensk lag efter det nyligen framlagda officiella betänkandet i ämnet (SOU 2025:110). Men att omvandla politik till verklighet tar år, och branschen behöver verktyg som fungerar idag.
Sveriges nätägare har ett starkt ekonomiskt och operativt incitament samt ett intresse av att själva driva på denna förändring. Genom att kräva högupplöst 3D-kartläggning i öppna schakt och använda säkra, digitala fältverktyg kan de skydda sina egna tillgångar, undvika dyra reparationer och se till att nätinformationen stämmer.
Tekniken är beprövad. Affärscaset är starkt för både nätägare, entreprenörer och samhället. Säkerhetskraven är uppfyllda. Varje timme grävs en ny kabel av någonstans i Sverige, och för varje timme växer kostnaden för samhället. Nätägarna har både verktygen och incitamenten för att sätta stopp för detta. Det enda som saknas är viljan att agera.
BIld av Vilius Kukanauskas
